Rehab Falun!

Idag hade jag tid på Rehabiliteringsmedicin Öppenvård Falun. Men eftersom jag inom ett par veckor ska göra operationen så kom vi fram till att jag ringer dom så fort jag kommit hem från Uppsala. Där kan dom ryggmärgsskador och det känns tryggt. Behöver riktig hjälp med hur jag ska träna min kropp på bästa sätt. Min förra rehab jag fick gick ju åt skogen. Helt oengagerad va han som skulle hjälpa mig, fick min första tid över 2 månader efter operationen och det enda han ville jag skulle göra va att cykla lite på en motionscykel. Han visste ingenting om mig när jag kom dit. Så jag hoppas verkligen på Falun nu :) Helgen har varit bra. Min syster som bor i Bankeryd va uppe och hälsade på. Blev några mysiga dagar och lite försenat födelsedagsfirande av henne på fredagen. Synd hon bor så långt bort. Pålördagen va jag på tjejmiddag. Första gången sen min operation i dec.-14 som jag "vågat" mig hem till vänner. Va och åt på bowlingen en gång i somras annars har jag bara hållt mig hemma. Det va så jäkla skönt att ta steget. Man behöver sina vänner. Få skratta. Vi hade väldigt trevligt. Sen i söndags åkte jag upp till Anders mitt på dagen och va där ända tills han skulle åka till sitt jobb på kvällen. Han hjälpte mig tömma mobilen på bilder. Blev över 2000 bilder så nu är telefonen lite kvickare :)

Pms/Pmds?

Att leva med sig själv när humöret åker upp och ner var och varannan minut är ingen höjdare. Man får igång gräl och kan inte sluta grälet i tid. Sen kommer skulden. Man ångrar sig och känner sig så dum. För den arga/irriterade känslan inombords vänder lika fort som den kom, och så står man där och tänker -Vafan hände? Har googlat och sökt i så många månader efter svaret på varför jag mår och reagerar som jag gör. Depression, bipolär, borderline, paniksyndrom...ja jag passar ju in på alltihopa? För många år sen led jag av pms då började jag med p-piller och blev bättre. För nåt år sen kom jag och tänka på om det kunde bero på att jag inte åt p-piller längre. Började en vända med p-piller men fick sluta inför operationen, så han inte få nån effekt och sen har det inte blivit av att äta igen. Får så mycket andra biverkningar av dom så vill helst slippa. Har nu pratat med min läkare och fick rådet att börja äta citalopram. Ett läkemedel mot depression och vid pms/pmds. Pmds är en svårare variant av pms. Eftersom jag kan ha veckor där jag inte blir så arg/ledsen och irriterad när allt funkar så talar mycket för att det är hormonellt. Och även om det inte är Pmds utan vanlig pms så kan den vanliga pms bli värre om man mår psykiskt dåligt.All den stress jag har inom mig gällande operationen gör nog sitt till. Att behöva ta ett beslut (igen) om man ska opereras lr inte, det stressar mig sönder och samman. Tänk om det blir ett beslut jag kommer få ångra resten av mitt liv? Allt kan gå åt skogen. Jag kan riskera att inte kunna gå igen. Och många många fler komplikationer kan uppstå. Men...det kan ju gå bra. Med mycket tur får jag iaf tillbaka funktionen någotsånär i min vänstra fot. Det vore ju guld! Hursom...nu har jag ätit citalopram i snart 2 veckor och skillnaden är ENORM. Jag är nästan för lugn ;)Det känns underbart. Hoppas det är svaret på det jag försökt lösa så länge.

11 dagar

På 11 dagar har jag lärt mig så mycket om mig själv att jag knappt kan tro det själv. Det jag verkligen kommit till insikt är, att har man inte en god självkänsla så fungerar ingenting. Spelar ingen roll hur mycket uppmuntran och bekräftelse man får. Så länge man inte gillar sig själv så kommer man iaf ligga med funderingar när natten kommer. Träffade min kbt-snubbe igår och jag va säkert flera cm längre än sist. Det jag har gjort de senaste 11 dagarna har verkligen hjälpt mig att få perspektiv och gett mig en inre styrka. Förut har jag vetat hur jag ska göra men aldrig gjort det till 100% och det är väl därav uteblivna resultat. Ni som känner mig kanske har sett min bild på Instagram och fb ang.mina skenor. Har förstått att det är svårt att förstå HUR mycket dom fått mig att må. Jag har skämts över dom. Fick den ena för 15 år sen och har inte kunnat prata med någon (förutom min familj och min dåvarande kille) om den. Ett jäkla smusslande och grejande för att slippa visa lr berätta. Inte ens mitt x:s (barnens pappa) släkt har jag kunnat visa. Och den familjen tillhörde jag ju i 15 år. Det har ställt till det nåt så kopiöst för mig. Det är väl 7-8 månader sen jag kände att även min vänstra fot behövde hjälp. Precis i samma veva som jag nästan kommit till ett accepterande av den första skenan. Då blev det för mycket. Jag har inte fixat det mentalt. Anders har stöttat mig så himla mycket,men som sagt så länge man själv inte accepterar så hjälper det en inte. Det finns så många tillfällen som krånglat till det för mig, så många situationer som gjort mig superstressad. Att hälsa på sin killes familj, hälsa på Anders vänner, hälsa på hos mina vänner, gå på fest...ja listan blir lång. Det är säkert som Anders sagt hela tiden. Bry dig inte om det, ingen annan gör det! Men man är så rädd att det ska vara nån som fäller nån kommentar och så ska man få rätt i sina tankar om att man inte duger. Så länge jag varit själv i ett rum känner jag att jag duger men så fort nån mer kommer in har jag känt mig sämre. Bara gått och väntat på att nån bättre ska ta min stora kärlek ifrån mig. Det kom aldrig nån bättre och tog han ifrån mig. Det fixade jag så bra själv :/ Har nu börjat med medicin mot mitt mående, som en hjälp under tiden jag går i kbt. Jag känner att mycket har lossnat. Min största rädsla har jag blottat...och vet ni? Världen rasade inte ;)

Att gå vidare...

Hur fan ska man kunna gå vidare när man älskar av hela sitt hjärta?

Offerkoftan ett dåligt val av plagg!

Jag vet inte när man bestämmer sig för att ta på sig offerkoftan? Minns inte att jag gick in i garderoben och valde ut den tröjan. Konstigt att jag inte har märkt koftan förrän nu. Som Mia Törnblom skriver...den är ful, kliar och sitter illa. Hur har jag kunnat missa att den åkt på? Kanske den åkt på av gammal vana, det plagget som låg närmast, inte orkat tvätta nåt annat? Hursom nu ska den av! Igår la jag mig vid 23 och tänkte inatt kommer jag väl äntligen få sova, jo men tjena! 02:53 vaknade jag! Vred och vände på mig x antal ggr men det va lönlöst. Drog igång och lyssnade på Mia Törnblom. Hon har blivit min nattkompis, vi har pyjamasparty hon och jag, alltid nåt :) Så skönt att höra henne prata med mig i mörkret, få tankarna att fokusera på nåt annat än det jag iaf inte kan påverka. Hon sa nåt inatt som jag verkligen tog till mig. Om man inte har nån självkänsla, då äter man bekräftelse som om man inte sett mat på flera dagar (ja inte riktigt dom orden men betydelsen är densamma) Med låg självkänsla så blir man så fixerad vid bekräftelse,men trots att man får bekräftelsen så gör den en inte mätt. Man får inte ut nåt av den om man inte älskar sig själv. Som med pannkaka, man blir först mätt men lika snabbt hungrig igen.

"fullt normal"

Idag har jag varit på min kbt. Så skönt att få förståelse för hur jag reagerar i jobbiga situationer. Att jag är "fullt normal" Att skrika och fly när kroppen får stresspåslag och inte kan hantera det jobbiga är inte alls konstigt. Att hur mycket man själv vill göra rätt så tar det 0,5 sekunder för kroppen att få ett sånt försvarsbeteende. Det tar tid att lära om, man får jobba hårt, inget som är nåt kvick fix. Vi gjorde nåt jag tror han kallade för ACT övning. Jag fick sitta och blunda medans han läste ur en bok för mig. Jag behöver lära mig att känslor är ok och hur jag ska möta dom på ett hanterbart sätt. I morgon kommer Emil åter hem efter sin pappavecka. Ska bli skönt och få han nära. Pappan har lovat att om jag inte orkar så är det bara att ringa så kan han va där några dagar x-tra. Det känns skönt att ha den uppbackningen. Ni vet ju själva hur det är....man gråter, kan inte äta, får panik osv....sover ingenting. Igår natt vakna jag 04:15 och kunde inte somna om och inatt somnade jag runt halv 3 (fast jag tog 2 sömntabletter) och vaknade 05:15, och samma där, va lika bra att gå upp.... Jag vet att det blir bättre och bra men man måste igenom det först bara. Men att fortfarande älska.....

Depression. ..

När det första man önskar när man vaknar på morgonen är att det åter ska bli kväll, så man får ta sin sömntablett och somna ifrån allt....ja då har depressionen tagit över ditt liv. Kan man ens få en frisk person utan depression att förstå hur sjuk man faktiskt är. Att man inte bara kan "ta sig i kragen" och ta tag i sitt liv. Att efter kanske åratal ha haft negativa tankar om sig själv, kanske tom så länge man kan minnas? Jag kommer skriva av mig här inne på min sida, inte för att få medlidande, utan för att försöka bli läkt. För min egen skull. Behöver få den här stunden av tanke till ord. Naket och ärligt. Man kommer ibland till vägval i livet, vare sig man vill lr inte. Jag står just nu inför ett...att på riktigt få må bra. Jag har gått hos en man som jobbar med KBT ett tag. Har även gjort det förut i omgångar. Jag vet hur det funkar, hur jag kommer reagera. De första gångerna känns det skönt och befriande, sen kommer det riktiga skitgörat. Att den process man satt igång genom samtal och funderingar också ger utdelning. Man blir så smärtsamt påmind om varför det gör så ont inuti. Har alltid slutat när det börjat brännas för mycket. Packat ihop mitt bagage och fortsatt som vanligt. Att ta tag i sånt som gör så ont och får en att känna fysisk smärtai hela kroppen, det är svårt att ta sig an. Att fullfölja. För man vill ju ha en garanti på att det onda ska gå bort,att man får nåt av slitet. Och när man mår så dåligt är det en utmaning att våga lita på att det kan bli bra. Man har ju inte litat på något i flera år. Jag är i det skedet nu, jag vill bara packa ihop och gå vidare. Men jag tänker tvingamig själv, för samtidigt som jag är så sårbar och rädd, lika trött är jag på att "sjukdomen" ska förstöra mitt liv. Har insett hur mycket den påverkar mitt liv och hur den förstör. Allt runtomkring tar över. Små bagateller som en blick, en gliring, ett tonläge som i vanliga fall inte skulle göra mer än passera. Kan trigga igång hjärnans maskineri på en sekund. När det väl är igång...ja då åker man bara med, vare sig man vill lr inte. Det kan nå oanade nivåer. Man skapar sig problem som inte är problem. Man skadar sina nära och kära, men mest skadar man sig själv. Förvarje utbrott så kommer man ett pinnhål ner på stegen. Stegen till helvetet. Innan man når helvetet fullt ut får man en kompis med sig. Kompisen heter Ångest. En sån där kompis man blev varnad av sina föräldrar när man va tonåring. Kompisen som drar ner en, får en att göra dåliga val som kan ge konsekvenser i resten av ditt liv. Jag har en sån kompis, vi är väldigt tighta. Jag trodde ett tag att jag blivit av med min kompis...men icke. Kom på oanmält besök häromdagen. Tror Mr Devil också skymtade förbi. Som i mitt inlägg innan det här så vet ni hur dagarna som passerat har sett ut. Jag kämpar på. Just nu känns min sorg som en fylla, när man druckit lite för mycket. Man famlar i mörkret, känner hur illamåendet är på ingång. Man spyr sen kommer en stund när allt känns inom kontroll...sen börjar det om. Det håller på tills man är helt tömd. Samma sak med sorgen, man famlar, känner ångesten ta tag i bröstet, sen kommer tårarna i mängder. Sen lättar det lite man känner en viss kontroll...sen börjar det om, tills alkt har kommit ut. Att sorgen kommer ta längre tid än spriten är jag väl medveten om......

Jag sabbade allt....

Jag sabbade allt häromdagen. Har kämpat och jobbat med mig själv. Men det gick åt helvete. Haft det under kontroll så länge. Sen kom det över mig som en tsunami. Okontrollerat och skoningslöst. När ångesten har mig i sitt grepp finns det inget stopp. Kan inte stoppa mig själv. Är som nån tar över mig. Inuti skriker jag, sluta, stopp, hjälp mig! Ingen varken ser lr förstår. Jag vräker ur mig dumma saker. Det är det onda inom mig som måste ut på nåt vis. Idag slog hjärtat så hårt, pulsen skyhög. Försökte prata men min röst va hes. Jag väste fram mina ord. Jag fick ingen luft. Fick dra in allt jag kunde. Kändes som att andas igenom ett sugrör. Ringde min mamma. Hysterisk. Jag bad henne, kör in mig på psyket, jag orkar inte längre. Kom hit sa hon. Har plågsamt jobbat mig igenom varje timme. Gråtit, andats, gråtit, andats. Jag sabbade allt. Förlorade något som jag älskar. Ångesten vann.......

Operera lr inte?

Jag hatar att ha detta beslut att ta. Det förstör mig. Satt i samma sits för 1 1/2 år sen. Hoppades att aldrig mer behöva ta detta beslut igen. Antingen gör jag operationen av ryggen och hoppas den blir som planerat och därefter görooperationen i foten. Men OM ryggoperationen inte lyckas utan skadar senan i foten kan jag inte göra fotoperationen. Gör jag bara fotoperationen nu så vet jag ju iaf inte om jag kommer få lov att göra ryggoperationen ändå. För som det känns i kroppen och som magnetröntgen visar så har jag fått återfjättring som ställer till det och säkerligen kommer fortsätta. Om jag vetat att ryggoperationen antingen hade stoppat försämringen och med stor tur gett mig lite mindre smärta i rygg, ben och höft hade jag kört. Men när det faktiskt lika gärna kan bli så mycket sämre än nu så gör det mig livrädd. Jag är INTE redo att förlora mina ben, om man nu någonsin kan bli det? Allt kännssom en ond spiral. Sover mest hela dagarna, kroppen är helt slut. Har stressutslag i hela hårbotten och på bröstet. De kliar och svider så man blir tokig. Motar ångestattackerna med att "andas i fyrkant" och gråta flera ggr per dag. Sover på nätterna tack vare Imovane och Saroten. Försöker tänka på allt positivt men det är svårt. Visst jag lever och har ingen dödsdom men ibland känns det som livet är över, att framtiden är så svart att det kvittar. Jag vill inte ha fjättrad märg, spinal stenos och fibromyalgi...jag vill bara va den jag va i stort sett hela mitt liv. Hon som hade lite fel i en fot och ben.

Fullständigt kaos!

Ibland vill man bara be folk fara och flyga men jag har ju lärt mig en sak de sista åren...tala är silver och tiga ärguld. Nåt annat jag däremot kan gaffla öppet om är att bli utförsäkrad, satt i olika program på af och slutligen börja stämpa är ett helvete. Intyg hit och dit. Datum som ska passa ihop. Nya program nya papper som ska in. Lägre ersättning. Inget csn lån. Studier åt helvete. Glapp i datum. Ej utbetalda dagar pga nya program. 7 dagars karens vid börjande med stämpling. Lovad hjälp med hyran av soc. Har kvar lgh. Sen inte hjälp iaf. Lånar pengar av mamma. Säger upp lgh igen. Räknar på ekonomin vid pluggande, jopp det kommer funka att bo kvar. Sen avslag på csn. Allt skiter sig. Uppsagd lgh igen. Gah gah gah jag är så otroligt less på den stress jag leveri. Nytt läkarbesök förra veckan. Nu åter igen ska jag bestämma om det ska bli operation lr inte. Fan vad jag hatar dessa beslut. Blir iaf operation av min ena fot. När? Ingen aning. Ev.rehab i Falun. Om det nu kan hjälpa mig? Har liksom tappat hoppet. Kanju fan inte göra ett dugg längre. Känner mig fast i min egna kropp.

Veckan!

Sitter nu hemma i Björken och tittar på filmen Ghost med Demi Moore,Anders har åkt till Alingsås på jobb. Veckan har gått fort,alldeles för fort. Har haft den bästa veckan på länge. Kraschade på torsdag kväll men då släppte mycket ångest. Skönt när det släpper taget om en. I fredags va vi ute med Anders familj på husbåten. Åt god mat (svärmor kan det där med att marinera) Det började med mulet och regn sen sprack det upp och blev helt jäkla underbart. E gav mig ett glas vin i handen och det va riktigt kul att få bli lite berusad. Länge sen jag skrattade så mycket. På lördagen gjorde vi kycklingsallad och for upp till Älvdalen, det va crusing där. Satte oss vid vägkanten och kollade på fina (och fula) bilar och bara åt och hade det gött. Söndag och måndag va Anders iväg och åkte 4-hjuling med några kompisar. Han va skitig och lycklig kan jag lova :) Tisdag va vi och fikade hos Anders farmor och farfar. Idag va vädret helt kanon så efter frukost och jag planterat om alla hans blommor inne tog vi 4-hjulingen och åkte uti skogen. Älskar verkligen skogen. Mycket blåbär såg vi, så det blir ut och plocka nu i dagarna. Vi ska även plocka av vinbären och försöka göra oss lite saft :) Som sagt...bästa veckan på länge,vi behövde verkligen det!

När livet rasar!

Länge sen jag skrev nåt här nu...kan säga att så mycket har hänt att jag inte mäktat med att skriva. 9/12 2014 gjorde jag min operation som jag väntat på i över 6 år. Månaderna innan det blev dax för operation va fyllda med mycket ångest,hade jag valt rätt beslut eller inte? Operationsdagen kom. Den 5 timmar långa operationen blev 9 timmar istället. Mådde så sjukt jävla dåligt när jag vaknade,kunde inte titta då for världen upp och ner,ont ont ont,hela ansiktet va tryckskadat och inuti munnen öm och sårig,kändes som jag skulle svimma gång på gång. Tiden kändes som en evighet,tittade på klockan,somnade till,tittade igen,kändes som 30 min gått men i själva verket bara 2 min....så höll det på hela natten. Helt ensam utan larmknapp låg man där. Har nog inte känt mig så utelämnad,rädd och ensam som då. De följande 2 dygnen fick jag inte resa mig upp utan det va plant läge som gällde. Hade så jävla ont i ryggen så varje gång det va dax att vända på mig och personalen kom in så fan rent ut sagt! Min stackars mamma hade det nog inte lätt de dagarna innan det blev bättre (förlåt mamma att jag va en bitch) Blev bättre efter ett par dagar och jag kämpade på. Min vänstra fot som börjat bli sämre innan operationen va nu helt smärtfri och mycket starkare än innan,kändes så skönt. Domningarna i mina armar och händer va borta och jag va så glad. Dessvärre hade känseln i högra foten försvunnit och den har nu 8 månader senare inte kommit tillbaka. Va på undersökning av nerverna i mars och fick då veta att det kommer ta 3 år innan jag säkert vet om den kommer tillbaka lr inte. Jag hatar det! Kom till Mora lasarett,fick komma hem. Hade rätt ont i ryggen men tänkte att det berodde på att jag kommit hem och att jag rörde mig mera. en kväll började jag känna mig hängig,lite febrig och värken tilltog. Kvällen efter när jag va hos Anders gjorde det så ont att jag inte visste hur jag skulle sitta lr ligga. Gick på toa och märkte att jag blödde ifrån ryggen. Försökte sova den natten men bara vred mig i plågor. På morgonen när jag skulle gå ur sängen upptäckte jag massor av blod. Anders hjälpte mig byta kläder sen helt plötsligt så bara forsade det blod från ryggen. Ringde sjukvårdsupplysningen som skickade en ambulans. På akuten bestämdes att börja plocka bort mina 30 stygn. Dom hade väl tagit hälften sen bara...poff sprack det upp och började rinna ut blod och var. Den känslan när man märker både i sin kropp och på personalen att det inte är bra....Det blev en massa prover och frågetecken. Blev skickad till nån avd. minns ej vad den heter. På den avd.blev jag liggandes med flytande föda i 4 dygn och en rygg som blödde igenom ALLT!!! Transport ner till Uppsala dagen innan julafton,kom ner rätt sent. En manlig sjuksköterska kommer in och kollar mitt sår. Sätter sig på huk bredvid mig och säger -Det här ser inte bra ut. Jag har aldrig förr sett nåt så jävligt....sen gick han. Där satt jag och grät medans Oldsberg hade uppesittarkväll på tv. ENSAM, SÅ JÄVLA ENSAM OCH RÄDD!! Läkare kommer in lite senare och trycker i mitt öppna sår. Jag blir helt galen och skriker,skriker utan att bry mig om nån hör. Han säger att han tyvärr måste. Trycker vidare och jag är så nära att slå honom. Magnetröntgen halv 4 på natten. Där och då är jag så trött. Hela känsloregistret är utspelat. Jag får stesolid intravenöst,in i dimman på 10 sek och undersökningen kan genomföras. På julafton när ni andra ser på Kalle kommer sköterskan in på mitt rum och säger att nu är det dax för operation. Märker att jag gått ner 7 kilo vid vägning. Jag har en infektion som är så stor att den måste opereras bort. 5 timmars operation på julafton check! Innan jag får åka hem till Mora lasarett hinner jag med att börja blöda och nya prover tas för man misstänker att det är ryggmärgsvätska som kommer ut. Man förbereder mig på ytterligare en operation,att göra om den första. Jag orkar knappt längre gråta. Är så tom och uppgiven. Ligger med 2 olika dropp var tredje timme i flera veckor. Kärlen ger upp och bara spricker. Man sätter nålar på det allra konstigaste ställen. Det svider och svider. Alla ni som varit med om det vet vad jag pratar om. Kommer tillslut hem till Mora lasarett firar nyårsafton själv på ett rum och saknar Anders och mina barn som jag inte fått se på flera veckor. Börjar känna i Mora att domningarna är påväg tillbaka i armar och händer. Kommer hem och får även domningar i knäna. Sakta men bestämt kommer försämringarna i min vänstra fot tillbaka. Jag kan nu knappt gå på den för den vill vika sig ut på kanten och känseln är väldigt liten. Svårt att förklara men samtidigt som fötterna värker så man inte kan sova på nätterna så finns det även ingen känsel i dom. Jag känner inte skorna,vet inte hur hårt jag ska snöra dom och känner inte golvet under dom. Kan inte lyfta dom...mitt psyke kan inte acceptera detta. Jag är förtvivlad! Kommer tillbaka till mitt jobb i februari,hinner jobba en dag sen får jag nån maginfektion som sitter i nästan 2 veckor. Kan inte äta lr dricka. Magen tömmer och krampar sig. Ringer mamma och gråter/skriker. Blir sittandes i nästan 3 timmar på toalettstolen som längst....så håller det på dygnet runt. På toa i allt från 40 min till 3 timmarspass. Jag får lämna bajsprov. Det visar inget. Förklaringen blir att pga all antibiotika jag fått har slagit ut mitt immunförsvar,så minsta lilla bakterie kan ge detta. Börjar jobba igen och nämner för min chef att jag funderar på att sluta. Får till svar att hon inte vill det. Veckorna går och jag börjar känna mig bekväm med jobbet igen,att jag kommit in i det igen. Då kommer samtalet som en blixt från klar himmel -Jag tänker inte ha dig kvar,du slutar den 5 maj! Det samtalet hade vi den 22 lr 23/4 så från att ha sagt i slutet på februari att hon ville jag skulle vara kvar till att jag ska sluta på 12 dagar????(det jag fick höra i mer än en timme av chefen tänker jag inte skriva här men det är bland de lägsta nån någonsin sagt till mig) Den vänskap som jag trodde vi hade efter så många år dog där och då. Ja ni kan ju själv tänka hur det kändes. Alla sparpengar man fått lov att ta av under sin sjukskrivning är slut,man räknar och ser att det inte kommer gå runt. Som tur är får jag lite skattepengar i juni men i maj får jag lov att be soc. hjälpa mig. Får hjälp med 900kr....Den som verkligen kommer in och hjälper mig och barnen är min mamma. Utan dig mamma vet jag inte hur det skulle gått. I samma veva skickar x:et in papper till fk och kräver halva barnbidraget fast vi kommit överens i familjerätten att jag ska få behålla det. Han får halva E:s det blir 600 kr. Inte mycket men mycket när man inte har pengar,typ en veckas mathandling för oss. Hans motivering är rätt ska vara rätt? Ja visst är det väl så att rätt ska vara rätt....undrar bara varför det inte gäller mig med? Slutskrivet om han...vi har idag en bra relation. Jag vill att han ska ha det bra,men lite bitter kommer jag alltid vara över hur vissa saker blev. Så här sitter jag nu med fötter som inte fungerar. Behöver skenor som inte fungerar. Domningar i armar,händer och knän. I stort sett ingen balans kvar. Uppsagd lägenhet. Riva upp barnen igen. Flytta hem till mamma för att överleva. Blir utförsäkrad i september. Invänta svar från Uppsala om jag ska behöva göra om operationen pga återfjättring (nerver som växt fast igen) Så om ni tycker jag har ett jävla temperament och verkar lite lätt psykiskt trött och nervklen.....JA NI HAR RÄTT! Jag är både psykiskt och fyskiskt nedbruten. Varje dag är en kamp att ta sig igenom. Jag brottas med mina mörka tankar som äter upp mig. Känner mig värdelös. Livsglädjen fattas mig. MEN jag har inte gett upp. Jag tar små små steg framåt. Det är svårt. Alla som haft ångest i sin kropp vet vad det handlar om. Man försöker tänka rätt men de svarta tankarna vinner jämt. Man håller ihop ett par dagar sen byggs det upp inom en. En massa psykisk smärta som man inte kan hantera tillslut. Helst tar man ut det på nån som står en nära. Man är superkänslig och minsta lilla välter omkull allt. Man exploderar,gapar och skriker kanske tom slår sönder saker. Sen när allt kommit ut är man helt uttömd och och man skäms för hur man betett sig. Älskar dig för att du står kvar vid min sida. Har hjälp genom vc med psykolog, men han bara varit på ett samtal än. Blev ju semestrar mitt i allt men det kommer rulla på.

Äntligen!

Nu har jag äntligen lyckats logga in i min blogg. Hade glömt lösen och fattade inte att jag försökte logga in från fel konto :) Men nu...nu ska det ventileras..som bara fasiken ;) Snart tillbaka!

Fröken annorlunda kap.

Jag skriver för att lätta på trycket som skaver inuti. 2014 vad har du åt mig, jag undrar hur det kommer att bli? Jag står inför mitt kanske livs svåraste val. Operation lr inte? En operation som inte kan ge några som helst garantier.Lite rysk roulette kan jag känna. Kan bli bättre, kan stanna där jag är nu eller bli sämre. 3 härligt nervkittlande alternativ, nja inte riktigt den känslan va? Blir jag bättre vilken jackpott men det är att hoppas för mycket, vinner ju inte ens på triss. Om det stannar upp, ja det vore jag tacksam över men fan så bitter över att i flera år gått och blivit sämre utan att en endaste läkare kunnat plussat ihop ett plus ett.Med rätt information hade valet kunnats göra betydligt snabbare INNAN så många försämringar inträtt. Förbannad och besviken är två ord som beskriver känslan jag bär på rätt så bra. Det sista...ja om det går åt helvete och jag blir sämre? Vad är det för buffebord som kommer dukas upp?? Jo, urinkateter, påse på magen, rullstol, förlamningar både uppåt och neråt. Sicket härligt mumsigt julbord. Tro om man får gratis julmust livet ut, som en liten kompensation liksom? 38 år och får alltdetta, vill man verkligen leva livet ut då? Hur hanterar man bitterheten och sorgen som kommer skölja över en likt en tsunami? Kommer man älska igen lr värre, kommer man någonsin bli älskad igen? Hur löser man sin ekonomi? Sittboende? Aldrig köra bil igen. Inte vandra uppför ett berg. Sin egna frihet kommer vara puts väck...poff...gone....forever! Vilket jävla val jag står inför. Lägga sin tillit på en främmande människa som ska gräva runt i ryggmärgen, kroppens andra hjärna. Känns sådär. Jag kommer ta ett beslut. Jag kommer våga. Man måste våga ta chansen. Kärlek.

Fröken annorlunda kap.

Hur ska man kunna sammanfatta alla tankar och ord som snurrar runt i huvudet? Tankarna äter upp mig,jag vet inte hur jag ska hantera allt. Har fler ord att sätta på känslorna som river runt mitt innersta. Jag känner ilska,frustration,besvikelse,ensamhet,sorg och glöden börjar fallna. Det känns så orättvist. Jag vet att andra kämpar med dödliga sjukdomar och mina problem kan verka banala i jämförelse men jag kan inte jämföra mig mot det,då gör jag ju mig själv oviktig. Och trots allt så finns det lite känsla inombords kvar att jag är lite viktig,att jag betyder nåt för någon. Så mycket har gått emot mig de senaste åren,man kan säga att jag vet vad ordet oflyt betyder ;) 2008 började helvetet.kroppen började ge upp. Ryggsmärta från helvetet. Varje dag,varje natt....hela tiden. Men varför? Kunde man göra nåt åt det? Har försökt finna svar sen då. Det har varit besök på neuro i Uppsala,träffat en specialist som inte ens gav mig ett ord på vad som hänt i min rygg. Det råd han gav...Kör tills du rasar,du ska ha så ont att du tycker det är värt att ta chansen med en operation som i värsta fall kan sätta dig i rullstol. Blev även kallad lilla gumman. Bytte läkare eftersom han aldrig hade tid med återbesök, inte ens möte via telefon..jo just ja han ringde upp en gång och det samtalet varade inte ens 4 minuter. Blev mest idiotförklarad för att jag behövde ett läkarintyg från han till arbetsförmedlingen. Så här svarade han på det...Om du visste hur många som vill ha intyg,och skulle jag skriva det till alla så gjorde jag inget annat än skrev intyg. Jaha! Samma med läkaren som jag träffade efter att ha rådgjort med habilteringen i Mora att jag borde ansöka om sjukersättning på en viss procent,eftersom min kropp inte kommer klara 100% ända tills 65 års ålder. Han skrev ner en massa och frågade en massa saker som han behövde till fk....sen gick månaderna utan ett ljud. Av en slump ca 1 1/2 år senare läser jag i min journal att han inte skickat in nåt till fk för han trodde inte att dom skulle bevilja nåt. Va fan han tror inte...det är han förbannade skyldighet att skicka in intyget. Varför ska jag ens betala för läkarbesök på vc där dom skickar remiss till han,jag betalar där oxå men han skiter i att göra sitt jobb!!!! Han kunde väl iaf berättat för mig så jag fick chansen att söka upp en annan läkare. Finns så jävla mycket...orkar inte skriva allt just nu. Som en läkare på vc sa till mig att hon trodde nog att mina ryggsmärtor berodde på depression,att jag forcerade fram smärtan pga att jag mådde dåligt,att jag borde äta medicin för det. Helvete vad det gör mig arg såhär i efterhand. Läs journalen läs journalen läs journalen...ska det vara så förbannat svårt? Jag har 3 ryggskador....det finns på papper. Har ju gjort så många magnetröntgen det senaste åren...va fan är det för fel på er? Kan ni inte läsa? Jag fattar inte? Nej släng i mig info att jag kan ha en hjärntumör lr MS...låt mig få brottas med den känslan ett par veckor innan jag får veta att så inte är fallet. Nu när jag fått namn på vad som orsakar alla försämringar som sker i min kropp blir jag ännu mer arg. Jag vill bara skrika,skrika mig hes,lägga mig ner och ge upp. Jag vet inte vart jag ska finna kraften,orken och viljan att aldrig ge upp? Har man symtom på fjättrad ryggmärg ska man kollas upp en gång per år som vuxen...2008-2014 är liiiite fler dagar än 365,eller? Får man fler försämringar så ska operation övervägas,annars kan "skadorna" bli permanenta. Ju fortare man opererar desto större chans att bli bättre. Så tack för att jag fick dras med detta och få bli sämre och sämre utan att någon kunde ge mig rätt hjälp. Sitter här och kan knappt skriva,är så arg.arg så jag skakar. Vet att en operation är jätte jätte komplicerad och att jag även kan bli sämre om jag har otur. Sämre kommer jag bli hur jag än gör,hur lång tid det tar kan ingen säga,kan ta 20 år,kan ta några månader,ingen vet. Men jag vill iaf ha fått ta chansen,välja själv innan det är försent. Låt mig få avgöra,det kommer ju ändå ligga i mina händer om en operation blir av eller inte. Allt det här bryter mig sönder och samman. Vill inte klaga men nu måste jag bara få ur mig innan jag exploderar. Jag mår så dåligt. Försöker hålla ihop alla livstrådar. Men får väl fortsätta äta mina 300 värktabletter varje månad och tro att det är som en av alla kompetenta läkare jag träffat sa -Du är ung och snygg det löser sig! Ja tänk om det vore så enkelt. JÄVLA IDIOT!