Pms/Pmds?

Att leva med sig själv när humöret åker upp och ner var och varannan minut är ingen höjdare. Man får igång gräl och kan inte sluta grälet i tid. Sen kommer skulden. Man ångrar sig och känner sig så dum. För den arga/irriterade känslan inombords vänder lika fort som den kom, och så står man där och tänker -Vafan hände? Har googlat och sökt i så många månader efter svaret på varför jag mår och reagerar som jag gör. Depression, bipolär, borderline, paniksyndrom...ja jag passar ju in på alltihopa? För många år sen led jag av pms då började jag med p-piller och blev bättre. För nåt år sen kom jag och tänka på om det kunde bero på att jag inte åt p-piller längre. Började en vända med p-piller men fick sluta inför operationen, så han inte få nån effekt och sen har det inte blivit av att äta igen. Får så mycket andra biverkningar av dom så vill helst slippa. Har nu pratat med min läkare och fick rådet att börja äta citalopram. Ett läkemedel mot depression och vid pms/pmds. Pmds är en svårare variant av pms. Eftersom jag kan ha veckor där jag inte blir så arg/ledsen och irriterad när allt funkar så talar mycket för att det är hormonellt. Och även om det inte är Pmds utan vanlig pms så kan den vanliga pms bli värre om man mår psykiskt dåligt.All den stress jag har inom mig gällande operationen gör nog sitt till. Att behöva ta ett beslut (igen) om man ska opereras lr inte, det stressar mig sönder och samman. Tänk om det blir ett beslut jag kommer få ångra resten av mitt liv? Allt kan gå åt skogen. Jag kan riskera att inte kunna gå igen. Och många många fler komplikationer kan uppstå. Men...det kan ju gå bra. Med mycket tur får jag iaf tillbaka funktionen någotsånär i min vänstra fot. Det vore ju guld! Hursom...nu har jag ätit citalopram i snart 2 veckor och skillnaden är ENORM. Jag är nästan för lugn ;)Det känns underbart. Hoppas det är svaret på det jag försökt lösa så länge.