11 dagar

På 11 dagar har jag lärt mig så mycket om mig själv att jag knappt kan tro det själv. Det jag verkligen kommit till insikt är, att har man inte en god självkänsla så fungerar ingenting. Spelar ingen roll hur mycket uppmuntran och bekräftelse man får. Så länge man inte gillar sig själv så kommer man iaf ligga med funderingar när natten kommer. Träffade min kbt-snubbe igår och jag va säkert flera cm längre än sist. Det jag har gjort de senaste 11 dagarna har verkligen hjälpt mig att få perspektiv och gett mig en inre styrka. Förut har jag vetat hur jag ska göra men aldrig gjort det till 100% och det är väl därav uteblivna resultat. Ni som känner mig kanske har sett min bild på Instagram och fb ang.mina skenor. Har förstått att det är svårt att förstå HUR mycket dom fått mig att må. Jag har skämts över dom. Fick den ena för 15 år sen och har inte kunnat prata med någon (förutom min familj och min dåvarande kille) om den. Ett jäkla smusslande och grejande för att slippa visa lr berätta. Inte ens mitt x:s (barnens pappa) släkt har jag kunnat visa. Och den familjen tillhörde jag ju i 15 år. Det har ställt till det nåt så kopiöst för mig. Det är väl 7-8 månader sen jag kände att även min vänstra fot behövde hjälp. Precis i samma veva som jag nästan kommit till ett accepterande av den första skenan. Då blev det för mycket. Jag har inte fixat det mentalt. Anders har stöttat mig så himla mycket,men som sagt så länge man själv inte accepterar så hjälper det en inte. Det finns så många tillfällen som krånglat till det för mig, så många situationer som gjort mig superstressad. Att hälsa på sin killes familj, hälsa på Anders vänner, hälsa på hos mina vänner, gå på fest...ja listan blir lång. Det är säkert som Anders sagt hela tiden. Bry dig inte om det, ingen annan gör det! Men man är så rädd att det ska vara nån som fäller nån kommentar och så ska man få rätt i sina tankar om att man inte duger. Så länge jag varit själv i ett rum känner jag att jag duger men så fort nån mer kommer in har jag känt mig sämre. Bara gått och väntat på att nån bättre ska ta min stora kärlek ifrån mig. Det kom aldrig nån bättre och tog han ifrån mig. Det fixade jag så bra själv :/ Har nu börjat med medicin mot mitt mående, som en hjälp under tiden jag går i kbt. Jag känner att mycket har lossnat. Min största rädsla har jag blottat...och vet ni? Världen rasade inte ;)