Depression. ..

När det första man önskar när man vaknar på morgonen är att det åter ska bli kväll, så man får ta sin sömntablett och somna ifrån allt....ja då har depressionen tagit över ditt liv. Kan man ens få en frisk person utan depression att förstå hur sjuk man faktiskt är. Att man inte bara kan "ta sig i kragen" och ta tag i sitt liv. Att efter kanske åratal ha haft negativa tankar om sig själv, kanske tom så länge man kan minnas? Jag kommer skriva av mig här inne på min sida, inte för att få medlidande, utan för att försöka bli läkt. För min egen skull. Behöver få den här stunden av tanke till ord. Naket och ärligt. Man kommer ibland till vägval i livet, vare sig man vill lr inte. Jag står just nu inför ett...att på riktigt få må bra. Jag har gått hos en man som jobbar med KBT ett tag. Har även gjort det förut i omgångar. Jag vet hur det funkar, hur jag kommer reagera. De första gångerna känns det skönt och befriande, sen kommer det riktiga skitgörat. Att den process man satt igång genom samtal och funderingar också ger utdelning. Man blir så smärtsamt påmind om varför det gör så ont inuti. Har alltid slutat när det börjat brännas för mycket. Packat ihop mitt bagage och fortsatt som vanligt. Att ta tag i sånt som gör så ont och får en att känna fysisk smärtai hela kroppen, det är svårt att ta sig an. Att fullfölja. För man vill ju ha en garanti på att det onda ska gå bort,att man får nåt av slitet. Och när man mår så dåligt är det en utmaning att våga lita på att det kan bli bra. Man har ju inte litat på något i flera år. Jag är i det skedet nu, jag vill bara packa ihop och gå vidare. Men jag tänker tvingamig själv, för samtidigt som jag är så sårbar och rädd, lika trött är jag på att "sjukdomen" ska förstöra mitt liv. Har insett hur mycket den påverkar mitt liv och hur den förstör. Allt runtomkring tar över. Små bagateller som en blick, en gliring, ett tonläge som i vanliga fall inte skulle göra mer än passera. Kan trigga igång hjärnans maskineri på en sekund. När det väl är igång...ja då åker man bara med, vare sig man vill lr inte. Det kan nå oanade nivåer. Man skapar sig problem som inte är problem. Man skadar sina nära och kära, men mest skadar man sig själv. Förvarje utbrott så kommer man ett pinnhål ner på stegen. Stegen till helvetet. Innan man når helvetet fullt ut får man en kompis med sig. Kompisen heter Ångest. En sån där kompis man blev varnad av sina föräldrar när man va tonåring. Kompisen som drar ner en, får en att göra dåliga val som kan ge konsekvenser i resten av ditt liv. Jag har en sån kompis, vi är väldigt tighta. Jag trodde ett tag att jag blivit av med min kompis...men icke. Kom på oanmält besök häromdagen. Tror Mr Devil också skymtade förbi. Som i mitt inlägg innan det här så vet ni hur dagarna som passerat har sett ut. Jag kämpar på. Just nu känns min sorg som en fylla, när man druckit lite för mycket. Man famlar i mörkret, känner hur illamåendet är på ingång. Man spyr sen kommer en stund när allt känns inom kontroll...sen börjar det om. Det håller på tills man är helt tömd. Samma sak med sorgen, man famlar, känner ångesten ta tag i bröstet, sen kommer tårarna i mängder. Sen lättar det lite man känner en viss kontroll...sen börjar det om, tills alkt har kommit ut. Att sorgen kommer ta längre tid än spriten är jag väl medveten om......