Veckan!

Sitter nu hemma i Björken och tittar på filmen Ghost med Demi Moore,Anders har åkt till Alingsås på jobb. Veckan har gått fort,alldeles för fort. Har haft den bästa veckan på länge. Kraschade på torsdag kväll men då släppte mycket ångest. Skönt när det släpper taget om en. I fredags va vi ute med Anders familj på husbåten. Åt god mat (svärmor kan det där med att marinera) Det började med mulet och regn sen sprack det upp och blev helt jäkla underbart. E gav mig ett glas vin i handen och det va riktigt kul att få bli lite berusad. Länge sen jag skrattade så mycket. På lördagen gjorde vi kycklingsallad och for upp till Älvdalen, det va crusing där. Satte oss vid vägkanten och kollade på fina (och fula) bilar och bara åt och hade det gött. Söndag och måndag va Anders iväg och åkte 4-hjuling med några kompisar. Han va skitig och lycklig kan jag lova :) Tisdag va vi och fikade hos Anders farmor och farfar. Idag va vädret helt kanon så efter frukost och jag planterat om alla hans blommor inne tog vi 4-hjulingen och åkte uti skogen. Älskar verkligen skogen. Mycket blåbär såg vi, så det blir ut och plocka nu i dagarna. Vi ska även plocka av vinbären och försöka göra oss lite saft :) Som sagt...bästa veckan på länge,vi behövde verkligen det!

När livet rasar!

Länge sen jag skrev nåt här nu...kan säga att så mycket har hänt att jag inte mäktat med att skriva. 9/12 2014 gjorde jag min operation som jag väntat på i över 6 år. Månaderna innan det blev dax för operation va fyllda med mycket ångest,hade jag valt rätt beslut eller inte? Operationsdagen kom. Den 5 timmar långa operationen blev 9 timmar istället. Mådde så sjukt jävla dåligt när jag vaknade,kunde inte titta då for världen upp och ner,ont ont ont,hela ansiktet va tryckskadat och inuti munnen öm och sårig,kändes som jag skulle svimma gång på gång. Tiden kändes som en evighet,tittade på klockan,somnade till,tittade igen,kändes som 30 min gått men i själva verket bara 2 min....så höll det på hela natten. Helt ensam utan larmknapp låg man där. Har nog inte känt mig så utelämnad,rädd och ensam som då. De följande 2 dygnen fick jag inte resa mig upp utan det va plant läge som gällde. Hade så jävla ont i ryggen så varje gång det va dax att vända på mig och personalen kom in så fan rent ut sagt! Min stackars mamma hade det nog inte lätt de dagarna innan det blev bättre (förlåt mamma att jag va en bitch) Blev bättre efter ett par dagar och jag kämpade på. Min vänstra fot som börjat bli sämre innan operationen va nu helt smärtfri och mycket starkare än innan,kändes så skönt. Domningarna i mina armar och händer va borta och jag va så glad. Dessvärre hade känseln i högra foten försvunnit och den har nu 8 månader senare inte kommit tillbaka. Va på undersökning av nerverna i mars och fick då veta att det kommer ta 3 år innan jag säkert vet om den kommer tillbaka lr inte. Jag hatar det! Kom till Mora lasarett,fick komma hem. Hade rätt ont i ryggen men tänkte att det berodde på att jag kommit hem och att jag rörde mig mera. en kväll började jag känna mig hängig,lite febrig och värken tilltog. Kvällen efter när jag va hos Anders gjorde det så ont att jag inte visste hur jag skulle sitta lr ligga. Gick på toa och märkte att jag blödde ifrån ryggen. Försökte sova den natten men bara vred mig i plågor. På morgonen när jag skulle gå ur sängen upptäckte jag massor av blod. Anders hjälpte mig byta kläder sen helt plötsligt så bara forsade det blod från ryggen. Ringde sjukvårdsupplysningen som skickade en ambulans. På akuten bestämdes att börja plocka bort mina 30 stygn. Dom hade väl tagit hälften sen bara...poff sprack det upp och började rinna ut blod och var. Den känslan när man märker både i sin kropp och på personalen att det inte är bra....Det blev en massa prover och frågetecken. Blev skickad till nån avd. minns ej vad den heter. På den avd.blev jag liggandes med flytande föda i 4 dygn och en rygg som blödde igenom ALLT!!! Transport ner till Uppsala dagen innan julafton,kom ner rätt sent. En manlig sjuksköterska kommer in och kollar mitt sår. Sätter sig på huk bredvid mig och säger -Det här ser inte bra ut. Jag har aldrig förr sett nåt så jävligt....sen gick han. Där satt jag och grät medans Oldsberg hade uppesittarkväll på tv. ENSAM, SÅ JÄVLA ENSAM OCH RÄDD!! Läkare kommer in lite senare och trycker i mitt öppna sår. Jag blir helt galen och skriker,skriker utan att bry mig om nån hör. Han säger att han tyvärr måste. Trycker vidare och jag är så nära att slå honom. Magnetröntgen halv 4 på natten. Där och då är jag så trött. Hela känsloregistret är utspelat. Jag får stesolid intravenöst,in i dimman på 10 sek och undersökningen kan genomföras. På julafton när ni andra ser på Kalle kommer sköterskan in på mitt rum och säger att nu är det dax för operation. Märker att jag gått ner 7 kilo vid vägning. Jag har en infektion som är så stor att den måste opereras bort. 5 timmars operation på julafton check! Innan jag får åka hem till Mora lasarett hinner jag med att börja blöda och nya prover tas för man misstänker att det är ryggmärgsvätska som kommer ut. Man förbereder mig på ytterligare en operation,att göra om den första. Jag orkar knappt längre gråta. Är så tom och uppgiven. Ligger med 2 olika dropp var tredje timme i flera veckor. Kärlen ger upp och bara spricker. Man sätter nålar på det allra konstigaste ställen. Det svider och svider. Alla ni som varit med om det vet vad jag pratar om. Kommer tillslut hem till Mora lasarett firar nyårsafton själv på ett rum och saknar Anders och mina barn som jag inte fått se på flera veckor. Börjar känna i Mora att domningarna är påväg tillbaka i armar och händer. Kommer hem och får även domningar i knäna. Sakta men bestämt kommer försämringarna i min vänstra fot tillbaka. Jag kan nu knappt gå på den för den vill vika sig ut på kanten och känseln är väldigt liten. Svårt att förklara men samtidigt som fötterna värker så man inte kan sova på nätterna så finns det även ingen känsel i dom. Jag känner inte skorna,vet inte hur hårt jag ska snöra dom och känner inte golvet under dom. Kan inte lyfta dom...mitt psyke kan inte acceptera detta. Jag är förtvivlad! Kommer tillbaka till mitt jobb i februari,hinner jobba en dag sen får jag nån maginfektion som sitter i nästan 2 veckor. Kan inte äta lr dricka. Magen tömmer och krampar sig. Ringer mamma och gråter/skriker. Blir sittandes i nästan 3 timmar på toalettstolen som längst....så håller det på dygnet runt. På toa i allt från 40 min till 3 timmarspass. Jag får lämna bajsprov. Det visar inget. Förklaringen blir att pga all antibiotika jag fått har slagit ut mitt immunförsvar,så minsta lilla bakterie kan ge detta. Börjar jobba igen och nämner för min chef att jag funderar på att sluta. Får till svar att hon inte vill det. Veckorna går och jag börjar känna mig bekväm med jobbet igen,att jag kommit in i det igen. Då kommer samtalet som en blixt från klar himmel -Jag tänker inte ha dig kvar,du slutar den 5 maj! Det samtalet hade vi den 22 lr 23/4 så från att ha sagt i slutet på februari att hon ville jag skulle vara kvar till att jag ska sluta på 12 dagar????(det jag fick höra i mer än en timme av chefen tänker jag inte skriva här men det är bland de lägsta nån någonsin sagt till mig) Den vänskap som jag trodde vi hade efter så många år dog där och då. Ja ni kan ju själv tänka hur det kändes. Alla sparpengar man fått lov att ta av under sin sjukskrivning är slut,man räknar och ser att det inte kommer gå runt. Som tur är får jag lite skattepengar i juni men i maj får jag lov att be soc. hjälpa mig. Får hjälp med 900kr....Den som verkligen kommer in och hjälper mig och barnen är min mamma. Utan dig mamma vet jag inte hur det skulle gått. I samma veva skickar x:et in papper till fk och kräver halva barnbidraget fast vi kommit överens i familjerätten att jag ska få behålla det. Han får halva E:s det blir 600 kr. Inte mycket men mycket när man inte har pengar,typ en veckas mathandling för oss. Hans motivering är rätt ska vara rätt? Ja visst är det väl så att rätt ska vara rätt....undrar bara varför det inte gäller mig med? Slutskrivet om han...vi har idag en bra relation. Jag vill att han ska ha det bra,men lite bitter kommer jag alltid vara över hur vissa saker blev. Så här sitter jag nu med fötter som inte fungerar. Behöver skenor som inte fungerar. Domningar i armar,händer och knän. I stort sett ingen balans kvar. Uppsagd lägenhet. Riva upp barnen igen. Flytta hem till mamma för att överleva. Blir utförsäkrad i september. Invänta svar från Uppsala om jag ska behöva göra om operationen pga återfjättring (nerver som växt fast igen) Så om ni tycker jag har ett jävla temperament och verkar lite lätt psykiskt trött och nervklen.....JA NI HAR RÄTT! Jag är både psykiskt och fyskiskt nedbruten. Varje dag är en kamp att ta sig igenom. Jag brottas med mina mörka tankar som äter upp mig. Känner mig värdelös. Livsglädjen fattas mig. MEN jag har inte gett upp. Jag tar små små steg framåt. Det är svårt. Alla som haft ångest i sin kropp vet vad det handlar om. Man försöker tänka rätt men de svarta tankarna vinner jämt. Man håller ihop ett par dagar sen byggs det upp inom en. En massa psykisk smärta som man inte kan hantera tillslut. Helst tar man ut det på nån som står en nära. Man är superkänslig och minsta lilla välter omkull allt. Man exploderar,gapar och skriker kanske tom slår sönder saker. Sen när allt kommit ut är man helt uttömd och och man skäms för hur man betett sig. Älskar dig för att du står kvar vid min sida. Har hjälp genom vc med psykolog, men han bara varit på ett samtal än. Blev ju semestrar mitt i allt men det kommer rulla på.