Fröken Annorlunda Kap...

Man hör många säga
-Jag vill inte vara som alla andra.
Ja det är lätt att säga när man är som alla andra,själv skulle jag vilja vara vanligast i hela världen. Fick jag välja att vara en färg skulle jag välja beige,intetsägande och lagom diskret. Att vara annorlunda och inte valt det själv,skilja sig från det vi kallar normalt, kan man typ dela in i stadier,ett par stycken,iaf i min värld. Första stadiet är från första andetaget och dom följande 10 åren,man lever som i en bubbla.Vet att man är annorlunda, men lek och skyddande från vuxna gör att man inte känner av det så mycket.
Visst känns det att aldrig bli vald först på gympan,det va jag och den mobbade i klassen som alltid stod kvar sist,alltid. Förläget tittandes ner i golvet,typ förlåt att jag finns, nu får ni välja mellan pest eller kolera.
Visst känns det när man hör elaka gliringar om sitt handikapp,eka i korridoren,men man hade sin fantasi så nära i den åldern att man lätt kunde fly in i den,glömma vem man egentligen var,bli nån annan.
Man hade sin familj,mat på bordet och ett hem som de flesta,men kanske min kudde på kvällen va lite blötare av tårar än din?

Tonåren! Fy Fan vilken hemsk tid.
Det var då man började bygga upp sitt betonghjärta.
Kärlek stod högt på listan och att vara "inne",nåt jag aldrig lyckades med.
Långt hår,bröst som förvillade tonårspojkars hjärnor och hjärtan och snygg va det som gällde för att vara "inne".
Jag hade kort hår,platt bröst,konstig gång...ingen höjdare direkt ;)
Jag hängde i rökrutan,drog halsbloss,mjuka röda prince va häftigast,jag fegade ur med gula blend. Skolkade ofta. Söp mig full på vodka explorer blandat med juice...men inte fan fick jag ligga och ha en pojkvän som körde volvo med tonade rutor!!

Sen blev jag äldre,egen lya,jobb,partyliv extas.
Publiv,diskoteksliv,hot shots,alkoläsk.
Delade en liter hembränt turkisk peppar med min vän L,slutade med att jag pratat ut med en telefonsvarare och en fyllefärd rakt ner i diket i Falun. Hjälp!
Allt snurrade på,fortfarande lika olyckligt kär,ingenting har en mening.Som annorlunda förlorar man alltid.
Jag skämdes alltid för mig själv,men ändå inte. Svårt att förklara.
Gick och hoppades på mirakel,att nån kunde älska MIG.
Bara sådär,rakt av.

Nu befinner jag mig i den hittills bästa perioden.
Jag är den jag är,och gillar du mig inte,så är det väl så,jag bryr mig inte.
Gillar mig själv.
Känner mig tryggare och säkrare för var dag som passerar.
Utmanar mig själv och ser att jag faktiskt överlever.
Skriver öppet om mig själv,kan prata om att jag är ANNORLUNDA,att jag har ett handikapp.
Därmed inte sagt att jag gillar det,
men jag kan och det är en seger för MIG!