Ledsam dag!

Dagen idag började som vanligt som den gjort de senaste åren,jag har ett helvete med att försöka ta mig upp ur sängen. Stel som en gammal människa,när jag väl tagit mig upp kommer projekt försöka ställa sig upp utan att ramla. Balans existerar knappt i min kropp längre. Väcker pojkarna och gör deras frukost. Kissnödig! Gör som alla andra går in till toaletten för att kissa,men där skiljer sig det nog från hur ni andra flickor gör. Man ska ju sätta sig ner...och vissa mornar har jag så ont att det inte är genomförbart,då får jag vackert hålla mig tills värktabletterna kickat in. Barnen ska följas ut till busshållsplatsen,är nog mer regel än undantag att min Filip får hjälpa mig på med skorna eftersom jag inte kan böja mig ner eller sitta ner. Idag kom vi ut och gick ett par meter mot hållplatsen,jag känner att det kommer inte gå. Filip får springa och hämta mina gåstavar och tack vare dom tar jag mig fram. Barnen får pussar och kramar,vi vinkar hej då! Jag går in äter min frukost stående. Ska ner och inventera på ica, känner mig lite stressad eftersom jag måste duscha innan och just då kunde jag inte lyfta benen över badkarskanten. Sen bara slår det över mig som en stor jättevåg,min besvikelse och sorgsenhet över hur jävla illa situationen för mig bara 35 år är. Smärtan skriker i min kropp,jag börjar gråta,jag gråter helt okontrollerat,skakar och hulkar. det gör så ont,både fysiskt och psykiskt. Ska det behöva vara såhär? Jag vet att spinal stenos bara blir värre och värre. Jag är snart beredd att ta en operation,ta risken. Risken att hamna i rullstol,jag orkar inte med smärtan längre. Jag har fått nog. Problemet är ju bara att det kanske inte går att operera mig eftersom jag är opererad förr i ryggen. Tar citodon och alvedon,fixar en dusch och känner att jag iaf klarar av att sitta. Tar bilen ner till ica och börjar inventera. Idag är det svårt att hålla igen tårarna,dom bränner bakom ögonlocken hela tiden. Jag kör en sektion,men inte den längst ner,det går inte,hugger och bränner för mycket. 2 1/2 timme sen ger jag upp. Jag hatar att ge upp. Jag vill så mycket men är fånge i min egen kropp. Om jag ändå vore en sån som ville ligga på sofflocket och inte göra ett dugg,det skulle förenkla saken så mycket. Men jag vill göra saker. Jag vill leva obehindrat,inte ha en smärta som äger min kropp,som bestämmer och tar all min energi och glädje. Nu orkar jag inte va den där glada positiva tjejen längre,som trycker undan alla tårar och försöker låtsas som att allt är ok. Det är inte ok med mig,jag tror jag precis gått in i väggen!