Saknar!

Detta härliga gäng är några av mina absoluta bästa kusiner,och just idag längtar jag sjukt mycket efter den årliga kusinträffen. Inte långt borta nu!

Idag har vi varit till Falu lasarett med Filip och han har röntgat sina njurar med en gammakamera,han va väldigt nervös över att behöva sätta en infart för kontrastvätskan men det gick väldigt väldigt bra. Nu får man sitta och vänta på resultatet,som jag bestämt ska vara goda. På vägen hem när vi kom in i Rättvik så (såg inte min Marcus att bilen framför stannat,han hävdar att han såg men ja ja då borde han väl ha bromsat in tidigare?) fick Marcus tvärbromsa och vi bara gled mot bilen framför,jag bara väntade på att höra craschen men med minsta lilla marginal gled vi precis förbi mot vänster. kan inte ha varit ens en centimeter kvar mellan. Det va ju egentligen inte dramatiskt men jag fick andnöd och det kändes som armarna domnade bort sen kom illamåendet och tårarna. När Filip var några veckor så åkte vi till Östersund,när vi hade ca 5 mil kvar så hade jag precis ammat honom och lät han ligga kvar i min famn (ja jag vet att man måste bälta barnen,men Filip hade kolik och skrek jämt och då tänker man bekvämt istället för klokt ibland) för han sov så gott och inte skrek. Jag hade nog slumrat till och vaknar av att hela bilen skakar men jag ser inte ut, det är alldeles svart och Marcus skriker-fan fan jag somnade!!!! Till slut stannar bilen efter vad som känns som en evighet. Vi kliver ur bilen som luktar krut eftersom krockkuddarna löst ut. Bilen är helt förstörd jag sätter mig i gräskanten och mår illa. Det som hände va att Marcus somnar,vi kör ner i ett djupt dike som bilen följer sen lyckas Marcus styra upp den på vägen igen och det va en sån jävla tur för precis efter där vi kommit upp igen är det en infart,hade vi inte kommit upp hade det tagit tvärstopp där vägen gick in/över diket. 2 ambulanser kommer och jag har en sån sjuk ångest över att vi inte varit bältade,pratar o pratar med ambulansmannen och berättar hur kass jag är,hur i helvete jag kunde vara så dum vi som alltid sitter bältade. Det va så jobbigt. In på lasarettet,allt ser bra ut med oss alla,tar taxi dit vi skulle och säger till Marcus att jag nog måste ringa pappa och berätta vad som hänt. Då svarar han-du har redan ringt dom. Så fast jag kände mig så medvetande om allt som hänt så hade jag ingen aning om det!? Ringde upp pappa som va nästan hysterisk och tacka fan för det,jag hade ringt där på natten och sagt-vi har kört av vägen,bilen är skrot men nu måste jag sluta ambulansen är här. Sen la jag på???

Är väl den här händelsen som gör sig påmind varje gång nåt sånt här händer.

Man blir medveten om att allt kan förändras på en sekund.