Fröken Annorlunda Kap....

Tror det var sommar men det kan lika gärna ha varit höst,ja rent av vinter. Kändes som alltid innan dessa vidervärdiga besök,ont i magen och många tankar som körde skyttetrafik i mitt lilla huvud. Vad skulle sägas,hur skulle jag bli bedömd och vad skulle bestämmas denna gång? I bilen in till Mora kändes det som jag skulle spy,det va samma känsla varje gång. Jag ville få bli lämnad ifred,vara nån annan,fly undan men så fungerar det ju inte.

Sitter en stund i väntrummet innan det blir mitt namn som ropas upp,vi blir som alltid visade in i det stora redskapsrummet,som säkert användes till sjukgymnastik annars. När jag va liten kunde jag tycka att det va rätt kul med dom stora bollarna och rutsckanan...men idag är jag runt 16 år så jag sätter mig på en brits och väntar...väntar på att Dr Skräcködla ska komma in. Jag har alltid hatat den kvinnan och än idag svider det i mitt bröst när hon besöker mina tankar.

Väntan,oro och så öppnas dörren!

Dr M.Bratt kliver in i rummet och jag kan lova att temperaturen sjunker några grader...på riktigt. I släptåg har hon några andra personer,jag antar att det är sjukgymnaster som oxå dom ska göra den årliga bedömningen av FRÖKEN ANNORLUNDA.
Och alltid,alltid finns det en praktikant med. Ung förstås,som gör det hela mer obehagligt,kan ju vara någon jag nästan känner,nån kompis syster/bror,det skulle ta knäcken på mig. Jag är ju inte annorlunda,gud nåde den som skulle få reda på det. Min fasad skulle kunna rämma...och jag falla med den. Alltid dessa jävla praktikanter!

-Ta av dig kläderna men du kan behålla trosor och t-shirt på, hörs Dr.Bratts stämma skära genom luften.
-Gå framåt!
-Gå upp på tå!
-Hoppa på vänster ben/höger ben!
-Gå på hälarna!

Så maler hon på och jag blir alldeles yr av förnedringen. Hon ber mig göra allt jag inte kan,jag känner mig som alltid så himla värdelös. Kan hon inte be mig sjunga en trudelutt istället...det kan jag ju iaf!

Dr.Bratt alias skräcködlan ber mig att klä på mig sen säger hon som hon alltid gör.
-Stanna här du,så ska jag prata lite med din mamma!

Jag fick alltid sitta kvar ensam i rummet med en oro som gnagde sönder mitt innersta rum. Vad pratade dom egentligen om där inne? Vad va det som va så hemligt att inte jag fick vara med? Grät min mor där inne? Är hon ledsen över att jag inte är som alla andra? Vill hon lämna bort mig? Är jag älskad? Ska det bli ytterligare en operation? Tårarna brände bakom ögonlocken.

Ensamhet va det som fyllde mig,ensamhet!

Efter alla dessa möten så slutade dom med att vi åkte hem,i tystnad. Mamma lyssnade säkert på vikingarna,och jag satt med ett stort hål inom mig. Vet inte egentligen vad som va värst,när någon operation blivit bestämd eller den där totala tystnaden.

En gång fick jag följa med in på Dr.Bratts rum. Jag va livrädd för henne. Kallare människa har jag nog aldrig träffat. Sitt grå kortklippta hår,hennes kantiga ansikte,bistra min och iskalla ögon har fått mig att fundera på om hon inte va gjord av stål. Hon satt bakom sitt skrivbord,luften i rummet kändes kvav,jag försökte vika undan med blicken men hon hade mig i sitt gepp.

-Har du börjat menstruera,frågar hon plötsligt. Jag svarar att ja det har jag.
-Jaha,jaja men du ska veta att om du träffar en kille och så,så ska du veta att några barn kan du då inte få!

Jag hoppar till,det hade jag inte väntat mig,jag känner hur jag blir yr och alldeles varm,va va det hon sa? Kan jag inte få barn? Inte ens det kan jag min kropp klara av. Jag är knäckt,förstörd,vilket bakslag,hennes ord gjorde så ont att de sved. Visst jag är bara 16 år och har väl inte direkt planerat att bli mamma men att kasta det i ansiktet på mig,i den känsliga ålder man faktist befinner sig i,det är tortyr.

Jag känner att tårarna rinner nerför mina kinder,jag försöker i ett desperat försök att dölja min sorg torka bort dom. Jag har en vit tröja på mig denna dag,den blir alldeles svart,av mina överdoserade mascara fransar som blandar sig med tårarna.

Hon tittar med förvånad blick på mig och säger.
-Blev du förvånad?

Förvånad? Ja!
Sen pratar vi inte mer om det.

Vi går ut till bilen för att åka hem. Bilarna kör på som vanligt,klockan tickar på i vanlig ordning,grannen rastar hunden,pannkakor äts på torsdagar,någon kommer försent till jobbet,barn leker i parken,efter tisdag kommer onsdag.Ingenting hade förändrats i världen men inom mig hade allt förändrats.

Vi åker som vanligt hem i tystnad,vikingarna i högtalarna....